Journalist, javisst!

De kom tillbaka igår. De jobbiga tankarna. De som inte alls är välkomna tillbaka, speciellt inte precis innan jag ska gå och lägga mig. De har en förmåga att dyka upp då. Sent på kvällen och/eller mitt i natten. Jag lyckas ju fan alltid snubbla över något som framkallar dem. Jag blir så jävla less och irriterad, mest på mig själv. Varför blir det så här? Lär jag mig aldrig? Varför gör jag så här mot mig själv? Over and over and over again.

Jag hatar den här känslan. Tvivel. Har jag gjort rätt eller fel? Varför reagerar jag så här? Kanske har jag inte gått vidare, kanske har jag det. Jag vet inte.

Man vill både ha kakan och äta upp den, jag har haft båda delarna ett bra tag nu, men snart är kakan uppäten och finns inte kvar. Ungefär så känns det.

Jag blir så irriterad på dig. Allt jag hör är din tystnad. Man måste inte alltid visa sig stark - se på mig! Förstår inte varför du alltid gör så här. Eller ja... du gör ju snarare ingenting. Ibland önskar jag att allt vore som förut. Skulle det vara bättre då? Kanske, kanske inte. Jag vet ju inte.

Jag vet inte om jag lurar mig själv. Ibland är det svårt att avgöra var känslorna kommer ifrån och varför de kommer.