Journalist, javisst!

För lite drygt en vecka sedan sade Modo Hockeys huvudtränare, Miloslav Horava, upp sig från sitt jobb och bara några timmar senare presenterade klubben sin nye tränare i form av Hannu Aravirta. Modo har inte haft någon strålande säsong hittills, den har bestått av några få toppar men desto fler dalar och man har dessutom haft några långvariga skador på nyckelspelare som Niklas Sundström och Peter Forsberg. Just Peter Forsberg är en av få som har skött sitt jobb de senaste månaderna, han verkar näst intill ovärderlig för sitt Modo. Med ”Foppa” på planen så vinner man, helt enkelt. Eller riktigt så enkelt är det väl inte? För inte kan det väl hänga på en enda spelare? Mycket av det sitter nog i skallen på de flesta, för Peter Forsbergs frånvaro borde knappast påverka de andras fysiska förmåga att spela ishockey. Vad gäller Modo så skulle det dock mycket väl kunna vara så, vad är annars förklaringen till lagets enorma svårighet att vinna matcherna? Beror det på osämja i laget, fansen, tränaren?

En del menar det sistnämnda kan vara en anledning. Så fort det börjar gå lite knaggligt för ett lag ropar man efter en ny tränare, som om det vore den mest självklara lösningen i världen. Då kan man ju fråga sig vem det egentligen är som befinner sig på isen under matcherna. Är det tränaren? Fansen? Materialaren? Nej, senast jag kollade så var det spelarna. Det är Peter Forsberg, Markus Näslund, Per Svartvadet och ett dussin till som varje dag snörar på sig skridskorna, greppar klubban och jagar puck. Det är deras jobb. De är anställda av Modo Hockey för att göra något så simpelt som att spela ishockey. Det är spelarna som sköter det praktiska, tränaren tar hand om det taktiska. Om inte spelarna klarar av att genomföra det teoretiska i praktiken, ja, då blir man inget topplag.

Visserligen kan en ny tränare tillföra ny energi till ett sargat lag, men det är ju den enkla lösningen. I slutändan är det som sagt spelarna som ska vinna matcherna. Jag tycker att man idag sparkar sina tränare alldeles för lättvindigt. Miloslav Horava hann med lite drygt en halv säsong med Modo innan han till slut fick nog och lämnade in sin avskedsansökan. Beslutet var antagligen ömsesidigt, men jag förstår Horava. Jag skulle också bli less på mitt jobb om jag var honom. Ena matchen får man se sina spelare göra mål, tackla, spela med hjärta och verkligen kämpa för tre poäng, men nästa match bevittnar man trötta, slarviga och omotiverade spelare som knappt platsar i Division 1.

Jag vägrar tro att en svacka enbart kan bero på tränaren. Ibland funkar det helt enkelt inte, kanske är det personkemi eller att man drar åt olika håll, men det tycks ju ganska osannolikt att frånvaron av en viss spelare eller närvaron av en viss tränare kan påverka en människas förmåga att spela hockey så pass mycket att allt blir fel. Enligt mig beror på spelarna själva, som helt enkelt måste ta sig i kragen och inse att de representerar Modo Hockey och Örnsköldsvik i högsta serien. De måste visa vilja, hjärta och kämpaglöd. Det är spelarna som spelar och sedan vinner eller förlorar matcherna, inte tränaren. Eller har jag fel?