Är du svensk eller?
När jag bodde i London, under lite drygt ett år efter studenten och sedan under ett par månader nu i somras, kände jag mig väldigt svensk. Saker som man stör sig på när man är i Sverige blev helt plötsligt väldigt viktiga, inte minst våra svenska traditioner. Mina engelska vänner tyckte att det mesta var väldigt intressant och att det var roligt att lära sig något nytt från mig. Jag kände precis likadant med dem. Att resa är det bästa sättet att upptäcka sig själv och ta reda på vem man egentligen är - och vem man vill vara.
Trots att jag kände mig väldigt svensk med mitt långa, blonda hår och blå ögon tyckte jag ändå att jag passade in där, i London. Jag kände mig som en av dem. Jag hörde hemma där. Jag talade deras språk, jag förstod och gjorde mig förstådd. Jag anpassade mig till deras regler och kultur, utan att helt glömma bort min egen. Det var ett utbyte, man ger och tar, lär sig och lär ut. Man lär sig att se saker ur ett annat ljus och får ett helt annat perspektiv på livet och samhället i stort.
Jag tycker att man ska ta seden dit man kommer - för sin egen skull. Inte för att passa in utan för att det blir mycket lättare att förstå sig på sin omgivning. Språket är den viktigaste delen i detta, enligt mig. Språket är nyckeln till att skapa en bättre tillvaro för sig själv och även sina medmänniskor. Det är ju så mycket lättare när man förstår varandra. Ordets makt är alltid störst. Pennan är starkare än svärdet. Sen behöver man ju inte fira jul, det finns säkert svenskar som inte gör det, trots att det är en stark tradition i vårt land. Många firar heller inte midsommar eller bryr sig speciellt mycket om födelsedagar. Man kanske firar på sitt eget sätt eller passar helt enkelt på att umgås lite extra och äter lite extra gott, bara för att man är ledig.
Så länge ens traditioner och vanor skadar någon annan så är det väl självklart att man ska få ägna sig åt det man gillar och brukar göra? Varför är det ens ett problem?
Varför är jag svensk? Jag känner mig svensk eftersom jag är född och uppväxt här, är svensk medborgare, talar svenska. Jag är ju även blond och blåögd, men det finns det många miljoner andra människor världen över som också är, så det kanske inte är den största anledningen. Jag firar jul, midsommar och påsk. Jag tycker att det är självklart med gratis skolmat och fri skolgång, precis som det är lika självklart att man törs säga vad man tycker och tänker. Jag tror på demokrati.
Tycker ni att dessa exempel känns typiskt svenska? Finns det verkligen inga andra människor som är som jag? Jo, det gör det. Det finns människor över hela världen som tror på demokrati, som är blonda och blåögda. Det finns säkert tusen andra saker, som jag inte kommer på just nu. Svenskar är unika, samtidigt som vi är precis som alla andra.
En sak som gör att jag inte känner mig som en "typisk svensk" är att jag tycker att man har rätt att tro att man är något. Gör man någonting bra ska man få vara stolt över det och inte behöva trycka ner sig själv bara för att det finns de som skulle bli avundsjuka på en. So what?! Har man talang ska man få visa den, har man sjukt vackra ben ska mna visa upp dem och har man lagat en god middag får man skryta lite över sina kulinariska egenskaper.
Om vi skulle leva efter det "typiskt svenska" tro jag att vi skulle få leva på 1300-talet. Jag har sagt det många gånger förr men det tål att sägas om och om igen: världen förändras, så även Sverige. Så även vi. Acceptera det och acceptera att alla inte är och ser ut som du. Acceptera inte att folk inte tar dig på allvar. Acceptera inte diskriminering och hets mot folkgrupp. Acceptera inte elaka fördomar och rasism.
Din röst kan både hjälpa och stjälpa - snälla, tänk efter lite!
Om en vecka är det dags igen. Det är Val 2010 och jag får för första gången göra min röst hörd på riktigt. Har sedan några veckor tillbaka bestämt mig för hur jag ska rösta. Jag ska rösta rätt. Förhoppningsvis är jag inte ensam om det. Jag hoppas också att de så kallade soffliggarna för en gångs skull får tummen ur och hjälper till att få någon ordning på torpet. Även en blank röst är ett ställningstagande. Däremot kan en blank röst vara SD:s draghjälp raka vägen in i riksdagen. En blank röst som kan markera missnöje och att "det blir ju ändå ingen skillnad" eller "same shit different name", liksom. En blank röst är en röst, men egentligen är det väl samma sak som att inte rösta? Man tar inte ställning. Man vågar inte välja sida, vågar inte stå för det man tycker. Det är så jävla enkelt att ligga där på soffan och låta andra göra grovjobbet. Att bara tänka på sig själv. Då vill jag säga: tänk efter lite! Valet handlar inte om hur just du kommer att påverkas av resultatet. Även om du inte kommer att få det sämre eller bättre, så finns det ju andra människor vars vardag och levnadsstandard är helt beroende av om du väljer att gå höger eller vänster, välja rött eller blått. Det kan vara stor skillnad.
Det finns också människor som helt enkelt blir diskriminerade bara genom att vara sig själva. De blir (miss)bedömda utifrån sin hudfärg, sexuella läggning, ursprung, religion, sitt namn och sina intressen. De utmålas som terrorister och som ett hot mot det som är typiskt svenskt. Det skrämmer mig, att det faktiskt finns människor som har dessa åsikter. Åsikter som bygger på rädsla, osäkerhet och ibland ren och skär ondska. Utåt sett påstår de sig värna om familjen, skolan och äldreomsorgen. Precis som alla andra. Skillnaden här är att de värnar om "kärnfamiljen", mamma blond, pappa blond, dotter blond och son blond. Blåa ögon. Hetrosexuell. Volvo, villa och vovve. Här finns inte plats för det som sticker ut, som är uppfriskande, nytänkande och berikande.
Har även hört rykten om att det finns de som vill minska gränsen för att få göra abort till åtta veckor. Åtta veckor! På lite drygt två månader ska man alltså hinna upptäcka att man överhuvudtaget är med barn, ta till sig det och sedan bestämma sig för om man ska behåll barnet eller inte. Vad händer om det redan har gått åtta veckor, om det redan är för sent? Tänk om man har blivit våldtagen av en muslim (ja, det är ju klart att det är de som våldtar våra perfekta, svenska flickor) och blivit gravid. Ska man göra ett undantag då? Det är ju trots allt ett liv, men han/hon kommer ju att växa upp till en terrorist och islamera hela Sverige. Eller hur?
När (inte om!) du går och röstar nästa söndag, tänk efter lite. Tänk på någon annan än dig själv. Bara för att du får lite bättre av att rösta si eller så, tänk om du var i någon annans skor. Som inte har samma möjligheter att förändra sin tillvaro till en lite drägligare sådan på egen hand, på grund av sin uppväxt och bakgrund. Det finns de som har det sämre än du och den 19:e september kan du ge dem en hjälpande hand. Gå och rösta och gör lite rätt. För allas skull.
I'm proud to be a woman
I år firar Internationella Kvinnodagen 100 år, vilket har undgått mig fram tills jag läste tidningen imorse. Där hade man intervjuat 3-4 kvinnor som var ganska väl överens om att den här dagen egentligen inte är något speciellt och att den inte betyder någonting för dem. De ansåg även att den inte borde behövas, att vi borde sträva efter jämlikhet och engagera oss i viktiga kvinnofrågor varje dag, året runt. På frågan om hur den här dagen skulle kunna utvecklas var svaret i princip att den så småningom ska avvecklas.
Jag är beredd att hålla med. Vi kvinnor/tjejer/flickor har blivit mer eller mindre åsidosatta, våldtagna, misshandlade, nervärderade och diskriminerade genom alla tider på alla tänkbara sätt. Det är ingen nyhet. Det är självklart ingenting vi ska acceptera, men det är synd att vi fortfarande - år 2010 - ska behöva instifta en dag då vi uppmärksammar och försöker hylla kvinnor eftersom vi uppenbarligen inte gör det varje dag. Borde inte någon ha satt stopp för männens "övertag" för sisådär tusen år sedan? Varför ser samhället ut som det gör?
Sverige är ett relativt jämställt land, men tyvärr är det långt ifrån sanningen i många andra länder. Där får kvinnor inte arbeta, flickor får inte gå i skolan och i vissa länder får de inte ens rösta! Varför har det blivit så? Varför satte inte våra förfäder ner foten på en gång? Män och kvinnor ÄR lika mycket värda, jag menar; vi är ju alla människor, eller hur?
Jag har inget emot Internationella Kvinnodagen, det är en fin och bra idé. Däremot tycker jag att det inte borde vara så svårt att hylla oss kvinnor lite oftare, typ varje dag. Kvinnor är fantastiska. Vi kan ju till och med föda barn, vare sig vi vill det eller inte. Det är ganska strongt, tycker jag. Däremot kan vi göra flera saker samtidigt, vi har sexiga höfter och är allmänt underbara tvåbenta varelser. Jag är stolt över att vara kvinna, tjej, flicka - you name it! Det borde du också vara - varje dag.
Nästa år ska jag fira Internationella Kvinnodagen riktigt ordentligt, jag lovar. Ikväll firar jag med att bara vara, det är inte så pjåkigt.
Vem bär egentligen ansvaret?
För lite drygt en vecka sedan sade Modo Hockeys huvudtränare, Miloslav Horava, upp sig från sitt jobb och bara några timmar senare presenterade klubben sin nye tränare i form av Hannu Aravirta. Modo har inte haft någon strålande säsong hittills, den har bestått av några få toppar men desto fler dalar och man har dessutom haft några långvariga skador på nyckelspelare som Niklas Sundström och Peter Forsberg. Just Peter Forsberg är en av få som har skött sitt jobb de senaste månaderna, han verkar näst intill ovärderlig för sitt Modo. Med ”Foppa” på planen så vinner man, helt enkelt. Eller riktigt så enkelt är det väl inte? För inte kan det väl hänga på en enda spelare? Mycket av det sitter nog i skallen på de flesta, för Peter Forsbergs frånvaro borde knappast påverka de andras fysiska förmåga att spela ishockey. Vad gäller Modo så skulle det dock mycket väl kunna vara så, vad är annars förklaringen till lagets enorma svårighet att vinna matcherna? Beror det på osämja i laget, fansen, tränaren?
En del menar det sistnämnda kan vara en anledning. Så fort det börjar gå lite knaggligt för ett lag ropar man efter en ny tränare, som om det vore den mest självklara lösningen i världen. Då kan man ju fråga sig vem det egentligen är som befinner sig på isen under matcherna. Är det tränaren? Fansen? Materialaren? Nej, senast jag kollade så var det spelarna. Det är Peter Forsberg, Markus Näslund, Per Svartvadet och ett dussin till som varje dag snörar på sig skridskorna, greppar klubban och jagar puck. Det är deras jobb. De är anställda av Modo Hockey för att göra något så simpelt som att spela ishockey. Det är spelarna som sköter det praktiska, tränaren tar hand om det taktiska. Om inte spelarna klarar av att genomföra det teoretiska i praktiken, ja, då blir man inget topplag.
Visserligen kan en ny tränare tillföra ny energi till ett sargat lag, men det är ju den enkla lösningen. I slutändan är det som sagt spelarna som ska vinna matcherna. Jag tycker att man idag sparkar sina tränare alldeles för lättvindigt. Miloslav Horava hann med lite drygt en halv säsong med Modo innan han till slut fick nog och lämnade in sin avskedsansökan. Beslutet var antagligen ömsesidigt, men jag förstår Horava. Jag skulle också bli less på mitt jobb om jag var honom. Ena matchen får man se sina spelare göra mål, tackla, spela med hjärta och verkligen kämpa för tre poäng, men nästa match bevittnar man trötta, slarviga och omotiverade spelare som knappt platsar i Division 1.
Jag vägrar tro att en svacka enbart kan bero på tränaren. Ibland funkar det helt enkelt inte, kanske är det personkemi eller att man drar åt olika håll, men det tycks ju ganska osannolikt att frånvaron av en viss spelare eller närvaron av en viss tränare kan påverka en människas förmåga att spela hockey så pass mycket att allt blir fel. Enligt mig beror på spelarna själva, som helt enkelt måste ta sig i kragen och inse att de representerar Modo Hockey och Örnsköldsvik i högsta serien. De måste visa vilja, hjärta och kämpaglöd. Det är spelarna som spelar och sedan vinner eller förlorar matcherna, inte tränaren. Eller har jag fel?
