När verkligheten kallar
När jag bodde i London befann jag mig i en slags bubbla. Jag reflekterade inte så mycket över omvärlden, livet i Sverige och Örnsköldsvik. Jag levde där och då, i nuet. Jag tänkte inte så mycket på dagen då jag faktiskt skulle bli tvungen att lämna den fantastiska huvudstaden. Det kändes så avlägset, fram till i söndags. Då insåg jag plötsligt att "this is it, I'm going home" - på riktigt. Jag insåg hur mycket jag kommer att sakna livet där borta; min värdfamilj, tunnelbanan, utelivet, shoppingen och främst av allt mina vänner. De senaste två månaderna har jag träffat många nya människor, som jag önskar att jag hade haft mer tid med, jag önskar att jag hade haft tid med alla som jag lärde känna där borta. Det är så typiskt när man träffar folk som man verkligen klickar med, som verkligen trivs och har roligt tillsammans med, i slutskedet av sin vistelse någonstans. Ett tag kände jag mig mest less på folk, jag ville inte träffa nya människor, eftersom jag ändå skulle behöva skiljas från dem inom en allt för kort tid. Jag är inte så bra på avsked, har jag upptäckt. Jag blir stel och likgiltig, försöker att koppla bort alla känslor. Jag blir tyst och försöker att fördröja det som komma skall så länge som möjligt. Jag uppfattas antagligen som känslokall, trots att det är raka motsatsen till vad jag är. Jag har alldeles för många känslor, på en och samma gång. Vanligtvis är jag bra på att uttrycka mina känslor, men ibland får jag tunghäfta och känner mig nästan förlamad. Jag är ofta väldigt snabb på att släppa människor nära inpå och har lätt för att fästa mig vid dem. På både gott och ont.
Nu när jag är hemma ska jag verkligen försöka ta vara på de människor jag vill vara nära. Ibland är det svårt, men äkta vänskap går inte ut på en massa krav och ansvar. Äkta vänskap går ut på att man ger varandra tid, uppmuntran, stöd och kärlek - vid behov och tillfälle.
En av mina bästa vänner från London (och förhoppningsvis för en lång tid framöver) Thea (darling!) ringde mig inatt, 01:10 närmare bestämt. Åh, vad jag saknar den kvinnan!! Det var så härligt att höra hennes röst igen. Vår vänskap är ärlig och rak. Den är kravlös och ömsesidig. Den är uppskattad!
Ska snart kila upp till Hanna, en vän jag haft i nästan tio år nu :) Det ska bli trevligt!
Puss på er!
