London Calling - Januari
Igår var det precis ett år sedan jag återvände till London för att pröva lyckan som au pair igen. Snacka om att jag bytte upp mig när jag bytte familj. Inget illa ment, dock.
Saknar de där gullungarna rätt ofta. Daisy, Charlie och Freddie. Tänk vad mycket man kan lära sig av dem. Det jag verkligen älskar med barn är att de är så ärliga och spontana - och äkta. Bland det bästa jag visste i London var att umgås med minstingen Freddie på tu man hand. Även om det inte alltid märktes så mycket så vet jag att jag fick väldigt mycket kärlek av honom - och han fick minst lika mycket tillbaka! Det var jobbigast att lämna honom, jag var ju liksom med från scratch, i princip. Han var bara lite drygt två månader när jag flyttade in och när jag åkte tillbaka till Sverige kunde han sitta själv och nästan krypa. Nu kan han till och med gå och nästan prata!
Min första vecka hos den nya familjen var väldigt intensiv - men kul! Skönt också att jag hade mina vänner i London sedan tidigare. :) Bodde ju dessutom mycket närmare dem också, när jag flyttade till Clapham. Första kvällen var dock inte speciellt rolig, jag var dyngförkyld, hade ingen täckning i källaren och ville bara sova. Typ. Kunde inte höra av mig till någon och säga att jag kommit fram, hade fått både sms och röstmeddelande av en orolig M som jag läste/lyssnade på dagen därpå. Efter ett tag vande jag mig dock vid att inte ha täckning och det var ganska skönt ibland. Ibland var det dock väldigt frustrerande, I can tell. Jag hittade dock en bra plats att lägga mobilen på, när jag chillade nere i mitt "vardagsrum".
Andra kvällen lyckades jag dessutom köra igång husets inbrottslarm, haha! Det var p i n s a m t, fy fan... men nu i efterhand så skrattar jag åt det och ingen blev arg. Det bästa av allt var att ingen av ungarna vaknade...
Klicka här för att läsa mina inlägg från januari förra året.
To be continued...
Saknar de där gullungarna rätt ofta. Daisy, Charlie och Freddie. Tänk vad mycket man kan lära sig av dem. Det jag verkligen älskar med barn är att de är så ärliga och spontana - och äkta. Bland det bästa jag visste i London var att umgås med minstingen Freddie på tu man hand. Även om det inte alltid märktes så mycket så vet jag att jag fick väldigt mycket kärlek av honom - och han fick minst lika mycket tillbaka! Det var jobbigast att lämna honom, jag var ju liksom med från scratch, i princip. Han var bara lite drygt två månader när jag flyttade in och när jag åkte tillbaka till Sverige kunde han sitta själv och nästan krypa. Nu kan han till och med gå och nästan prata!
Min första vecka hos den nya familjen var väldigt intensiv - men kul! Skönt också att jag hade mina vänner i London sedan tidigare. :) Bodde ju dessutom mycket närmare dem också, när jag flyttade till Clapham. Första kvällen var dock inte speciellt rolig, jag var dyngförkyld, hade ingen täckning i källaren och ville bara sova. Typ. Kunde inte höra av mig till någon och säga att jag kommit fram, hade fått både sms och röstmeddelande av en orolig M som jag läste/lyssnade på dagen därpå. Efter ett tag vande jag mig dock vid att inte ha täckning och det var ganska skönt ibland. Ibland var det dock väldigt frustrerande, I can tell. Jag hittade dock en bra plats att lägga mobilen på, när jag chillade nere i mitt "vardagsrum".
Andra kvällen lyckades jag dessutom köra igång husets inbrottslarm, haha! Det var p i n s a m t, fy fan... men nu i efterhand så skrattar jag åt det och ingen blev arg. Det bästa av allt var att ingen av ungarna vaknade...
Klicka här för att läsa mina inlägg från januari förra året.
To be continued...
Kommentarer
Trackback
