Är du svensk eller?

Det här är knappast en ny fråga, men ständigt aktuell, speciellt efter söndagens valresultat: vad är svenskt - och framför allt - vem är svensk? Jag har funderat på detta under dagens lopp och kommit fram till att faktiskt är upp till var och en. Visst, rent tekniskt sett är det väl att man har ett svenskt medborgarskap, men - i slutändan tror jag att det handlar om hur svensk man själv känner sig.

När jag bodde i London, under lite drygt ett år efter studenten och sedan under ett par månader nu i somras, kände jag mig väldigt svensk. Saker som man stör sig på när man är i Sverige blev helt plötsligt väldigt viktiga, inte minst våra svenska traditioner. Mina engelska vänner tyckte att det mesta var väldigt intressant och att det var roligt att lära sig något nytt från mig. Jag kände precis likadant med dem. Att resa är det bästa sättet att upptäcka sig själv och ta reda på vem man egentligen är - och vem man vill vara.

Trots att jag kände mig väldigt svensk med mitt långa, blonda hår och blå ögon tyckte jag ändå att jag passade in där, i London. Jag kände mig som en av dem. Jag hörde hemma där. Jag talade deras språk, jag förstod och gjorde mig förstådd. Jag anpassade mig till deras regler och kultur, utan att helt glömma bort min egen. Det var ett utbyte, man ger och tar, lär sig och lär ut. Man lär sig att se saker ur ett annat ljus och får ett helt annat perspektiv på livet och samhället i stort.

Jag tycker att man ska ta seden dit man kommer - för sin egen skull. Inte för att passa in utan för att det blir mycket lättare att förstå sig på sin omgivning. Språket är den viktigaste delen i detta, enligt mig. Språket är nyckeln till att skapa en bättre tillvaro för sig själv och även sina medmänniskor. Det är ju så mycket lättare när man förstår varandra. Ordets makt är alltid störst. Pennan är starkare än svärdet. Sen behöver man ju inte fira jul, det finns säkert svenskar som inte gör det, trots att det är en stark tradition i vårt land. Många firar heller inte midsommar eller bryr sig speciellt mycket om födelsedagar. Man kanske firar på sitt eget sätt eller passar helt enkelt på att umgås lite extra och äter lite extra gott, bara för att man är ledig.

Så länge ens traditioner och vanor skadar någon annan så är det väl självklart att man ska få ägna sig åt det man gillar och brukar göra? Varför är det ens ett problem?

Varför är jag svensk? Jag känner mig svensk eftersom jag är född och uppväxt här, är svensk medborgare, talar svenska. Jag är ju även blond och blåögd, men det finns det många miljoner andra människor världen över som också är, så det kanske inte är den största anledningen. Jag firar jul, midsommar och påsk. Jag tycker att det är självklart med gratis skolmat och fri skolgång, precis som det är lika självklart att man törs säga vad man tycker och tänker. Jag tror på demokrati.

Tycker ni att dessa exempel känns typiskt svenska? Finns det verkligen inga andra människor som är som jag? Jo, det gör det. Det finns människor över hela världen som tror på demokrati, som är blonda och blåögda. Det finns säkert tusen andra saker, som jag inte kommer på just nu. Svenskar är unika, samtidigt som vi är precis som alla andra.

En sak som gör att jag inte känner mig som en "typisk svensk" är att jag tycker att man har rätt att tro att man är något. Gör man någonting bra ska man få vara stolt över det och inte behöva trycka ner sig själv bara för att det finns de som skulle bli avundsjuka på en. So what?! Har man talang ska man få visa den, har man sjukt vackra ben ska mna visa upp dem och har man lagat en god middag får man skryta lite över sina kulinariska egenskaper.

Om vi skulle leva efter det "typiskt svenska" tro jag att vi skulle få leva på 1300-talet. Jag har sagt det många gånger förr men det tål att sägas om och om igen: världen förändras, så även Sverige. Så även vi. Acceptera det och acceptera att alla inte är och ser ut som du. Acceptera inte att folk inte tar dig på allvar. Acceptera inte diskriminering och hets mot folkgrupp. Acceptera inte elaka fördomar och rasism.

Kommentarer
Postat av: vänstervegan

Jag ser mig som helt svensk. Fastän jag är "50%" dansk också, så känner jag mig inte ett dugg dansk, utan bara svensk. Det beror säkert på att jag inte kan det danska språket, inte kan några danska traditioner osv.. vad man "är" är nog som du säger, upp till var och en att avgöra. Alla är vi ju människor. Vi är alla olika, men också lika. Vi ser olika ut, vi tänker olika, tycker olika. Spela roll om man inte passar in i SD.s lilla "svensk ram". Vem vill ens passa in där?

2010-09-22 @ 19:03:17
URL: http://vanstervegan.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0