Journalist, javisst!

Jag kan inte släppa taget om den här bloggen, inte än. Nostalgisk som jag är. Känner mig så misslycka ibland, typ nu.

Vilken helomvändning. Det där var ett slag under bältet som jag inte accepterar.

Det är stunder som dessa man inte ska blogga. Men det skiter jag fullständigt i. För jag lär mig inte alltid av mina misstag, trots att jag vet hur det brukar bli.

Varför följer jag med till en fest jag inte alls är peppad för? Jag vet ju att jag kommer att anstränga rösten för mycket och sedan framstå som osocial och otrevlig. Finns säkert människor som har den bilden av mig. Synd för er. Tyvärr bryr jag mig, ibland. Stunder som dessa vill jag bara umgås med en viss person, men då får man väl skit för det också. Men synd för er, igen. Synd att ni inte har en sådan person i ert liv. Blir så irriterat på tjejer som måste bitcha mot en för att man har pojkvän och sedan vara äckligt trevlig mot min pojkvän. Hu. Kanske har missuppfattat just denna situation, men det är väl inte mitt fel att jag uppfattar en person som otrevlig när man får en sådan blick och attityd riktad mot sig? Att det dessutom finns folk som slutar umgås med en för att man skaffar pojkvän känns ju också lite underligt. Och irriterande. Är det vänskap? Att man inte unnar sin kompis en pojkvän? Är man tråkig för att man skaffar pojkvän? Jag är tydligen tråkig, men inte han. Varför är det så? Kanske har jag missuppfattat även detta, jag hoppas det, men just nu verkar det som att jag har rätt. Kanske är jag feg som inte "orkar" ta tag i situationen (just nu) men vad ska jag göra? Vet ju inte vad jag har gjort, helt ärligt. Är ju sällan ens fel att två träter, men jag vet faktiskt inte vad jag skulle kunna ha gjort. Tala om det för mig i så fall.

Att jag sedan gick hem i höstkylan gör ju knapapst saken bättre. Kommer nog inte vara bättre i halsen imorgon. Hostan är säkert kvar. Man kan ju alltid hoppas att det blir bättre, men jag kan inte vara positiv hela tiden. Det går inte. Varför ska man vara det? Vad är det för mening med det? Varför förstår inte folk att jag blir irriterad på saker jag inte kan göra något åt just för att jag inte kan göra något åt det?! Orka vara så äckligt glad, trevlig och positiv hela tiden. Det känns så falskt.

Imorgon ska jag rösta. Om inte rätt parti vinner blir jag besviken på svenska folket. Hoppas att ni har lite vett i kroppen, rösta rätt imorgon.

Hej så länge. 

Jag är så jävla trött på den här jävla förbannade hostan!! Det har kittlat i halsen hela dagen, precis hela dagen. Har ONT i halsen också. Har haft ont i halsen sen i onsdags någonting men igår bröt hostan ut också. Suck. Jag hatar detta!

Jag är så grymt besviken just nu. Det blir (återigen) inget slutspel för Modo. Vet inte riktigt vad jag ska säga just nu. Bah. Känns inte alls kul :(

Läs mer om eländet här.

Vad fan är det för fel på er?! Hur fan kan man rösta fram Willy istället för Agneta?! Det är ju helt sjukt. Förstår inte hur ni kan tycka att det är bra TV. För ca en halvtimme sedan hyllade jag Agneta Sjödin och var stensäker på att hon skulle vara kvar till nästa vecka, men tji fick jag! Det är inte kul att se på Let's Dance när det är så här förbannat jävla... orättvist! Det måste vara något som är fel. Det måste ju finnas en gräns för hur långt man kan rösta fram den som dansar sämst. Det är ju inte ens show längre, det är bara löjligt, förstår ni inte det?

Suck. Läs om eländet här.

De kom tillbaka igår. De jobbiga tankarna. De som inte alls är välkomna tillbaka, speciellt inte precis innan jag ska gå och lägga mig. De har en förmåga att dyka upp då. Sent på kvällen och/eller mitt i natten. Jag lyckas ju fan alltid snubbla över något som framkallar dem. Jag blir så jävla less och irriterad, mest på mig själv. Varför blir det så här? Lär jag mig aldrig? Varför gör jag så här mot mig själv? Over and over and over again.

Jag hatar den här känslan. Tvivel. Har jag gjort rätt eller fel? Varför reagerar jag så här? Kanske har jag inte gått vidare, kanske har jag det. Jag vet inte.

Man vill både ha kakan och äta upp den, jag har haft båda delarna ett bra tag nu, men snart är kakan uppäten och finns inte kvar. Ungefär så känns det.

Jag blir så irriterad på dig. Allt jag hör är din tystnad. Man måste inte alltid visa sig stark - se på mig! Förstår inte varför du alltid gör så här. Eller ja... du gör ju snarare ingenting. Ibland önskar jag att allt vore som förut. Skulle det vara bättre då? Kanske, kanske inte. Jag vet ju inte.

Jag vet inte om jag lurar mig själv. Ibland är det svårt att avgöra var känslorna kommer ifrån och varför de kommer.

Nä, nu börjar det gå utför, både med känslorna och tankarna. Jag måste sluta plåga mig själv på det här viset. Det är för många känslor på en gång som jag inte kan hantera. Jag torkar tårarna och går och lägger mig istället, det brukar hjälpa.

Puss.

Det är över nu, men jag kommer ihåg alla dagar med Dig.

Vad som än händer, så kommer Jag ändå alltid att älska dig. Alltid.

Tack för den här tiden, älskade Du. 4 år och 3 månader.

Det är inte så bra att börja grubbla precis innan man ska sova, men på något vis lyckas jag alltid göra det ändå. Det är så typiskt mig. Jag vet precis vad jag vill, men ändå inte. Det är en konstig känsla det där, när man får det man vill men ändå inte är nöjd och börjar tvivla på om det är just det man vill. Weird. Det är många saker om går min väg just nu men på vissa fronter går det trögt. Riktigt jävla trögt. Om jag skulle finna en lösning så tar jag den, utan tvekan! Vad det än må vara. Tror jag. Jag borde göra slag i massa saker, men ibland har jag inte modet - eller viljan? Jag vet inte. JAG VET INTE!

Igår var Magnus här, då slapp jag sova ensam. Ibland vill jag inget hellre än att vara ensam, men just nu vill jag inte gå och lägga mig ensam. Jag vill ha närhet.

I probably would if I could but I really shouldn't.

I London var det lättare att fly problemen och verkligheten. Det är den enkla vägen. Nu måste jag lära mig den hårda vägen, det är jag inte van vid. Just nu vill jag fly. I don't want to face my fears, especially not alone. Nej, det här leder nog ingenvart, I guess. Så jag ska nog sätta punkt nu. PUNKT.

Godnatt! PUNKT.

Puss! PUNKT.

Inatt kunde jag inte somna i första taget. Jag fick panik när jag började tänka på hösten och just nu saknar jag London så mycket att det gör ont. Har så många "what if?" i skallen att jag snart inte kan räkna dem.

Maja ringde mig runt halv två (inatt). Maja, min Maja! Jag saknar dig! ♥ Vi har varit med om mycket tillsammans :)

Tittade på en intressant dokumentär för en stund sedan, den handlade om fem snuskigt rika människor som ska testa på att leva som uteliggare i London i tio dagar. Shit, det fick mig att längta tillbaka ännu mer! Och ja, självklart började jag tänka på hur lyckligt lottad jag är, det borde jag inte ens behöva skriva.

Jag har varit hemma knappt en vecka, men saker och ting (läs: vissa personer) börjar redan gå mig på nerverna. Det är inte ett bra tecken.

Hej svejs.

Min förkylning håller i sig och jag är sjukt less! Har dessutom fått en jävla knöl under armen också. Det gör så jävla ont! Aldrig får man vara riktigt frisk och glad.